Imorgon.

När klockan ringde imorse slogs jag av tanken att helgen hade gått alldeles för fort. I samband med att jag faktiskt vaknade några timmar senare slogs jag av ytterligare en tanke och lät rynkan i pannan bli djupare som följd av det känslomässiga tillståndet. Det är inte bara helgen som har gått fort. Jag är inne på min sista jobbvecka. Sommaren har gått fort.

Igår tog jag studenten. Förra månaden praoade jag på Bokia och det var så sent som i förra veckan som jag slog in min första julklapp där och lyckades göra sönder såväl papper som snören och samtliga behållare till dem. Det var förra månaden jag började på gymnasiet och hade en enorm finne på höger sida om näsan. Förra månaden gick jag med i MUF och slogs av vilka konstiga typer det finns. Förra året började jag förskolan - jag satt på en grön stol och ville bli vän med Anna för att hon kunde måla så fina händer. Idag pratade jag höst med min chef.

Om en vecka har jag ett sådant där klassiskt vägval som folk vanligtvis brukar sjunga om. Jag har slutat plugga och har då dessutom slut på det sommarjobbet jag har haft de senaste somrarna. Efter att ha berättat om mina flyttplaner fick jag ett "Nej" till svar av min chef. Hon ville inte att jag skulle flytta och för ett ögonblick ville jag stanna kvar här resten av mitt liv (som för övrigt inte borde vara så mycket längre till med min tidräkning). Det blev en kompromiss om att jag ska höra av mig när jag kan jobba helger här hemma och att julhandeln är ett faktum.

Det är absurdt och oerhört komiskt men det är trots det något jag är genuint rädd för. Känslan av att tiden går för fort.